IKEA!!!
Nu låter det som att jag är religiös men det är jag inte, iallafall inte mer än de flesta. Men det finns gånger när jag nästan blir det som t.e.x. vid ett besök på IKEA.
Jobbar som en tok på förmiddagen för att kunna sluta till lunch, lunchar sedan med några gamla kollegor (trevligt att träffas och uppdatera sig lite, hihi), åker och hyr ett släpvagn, hämtar prensessorna och drar iväg till IKEA. Väl där infinner sig lugnet (efter toabesök odyl). Sedan är det bara att passera avdelning för avdelning och fylla listan med det som jag ska ha på plocklagret. Sedan kommer ju som bekant plocklagret och KASSORNA. Men innan det så rear dom ut julsaker för 2 kr ( jag kan undra om det är lönt att ens ta betalt). Sedan ställer jag mig i en kassa och börjar ladda upp sakerna på bandet. Nu pratar vi om en fylld kundvagn samt en väl fylld "lagervagn" med sakerna från plocklagret. När det äntligen är slut varor i kundvagnen och alla varorna på "lagervagnen" är skannade så tittar jag upp på kassörskan som frågar om det var "allt", som om det inte skulle räcka med två vagnar;). Då blir det 3 248 kr säger hon. Jag tror inte mina öron, tänkte genast att hon måste ha glömt skanna en hel "massa" varor, men inte det. Jag plockar raskt upp VISA kortet och betalar (innan hon ångrar sig, hihi). När jag kommer ut måsta jag kolla kvittot och hon HADE fått med allt.
Jag har köpt möbler till ett helt rum osså en massa annat "bra och ha" grejs för 3 248 kr. Detta svider inte ens för en "hårt arbetande småbarnsmamma ;). Tack Ingvar för IKEA!!!!
Nu är det dax att gå och sova så jag orkar skruva ihop möblerna i morgon ;)
Kramkram
En alldeles ovanligt "vanlig" kväll
Hu, vad skönt att ligga i soffan en hel kväll.....
På jobbet har det varit "pedal to the metal" hela dagen. Sedan hämtat lilla prinsessan på dagis och sen hem för att kolla till den stora prinsessan så att hon kommit hem ordentligt. Jag är väl en liten "harig" mamma men jag är ju så rädd om mina prinsessor.
Konstaterade att det ekade i kylen så det bar iväg till affären innan middagen. När jag äntligen kom tillbaka hem var det bara att börja med middagen, plocka upp matpåsarna, svara på en telefonintervju från Gallup om frivilliga hjälporganisationer (hade tänkt fråga om dom inte kunde skicka lite hjälp till lilla mig i kväll, det hade räckt med tre matlådor ;))och medla i diverse konflikter. Tur att mammor har en medfödd simultankapacitet som inte verkar ha något slut.
Efter middagen slängde vi oss på soffan och har sett två filmer och åt upp resten av lördagsgodiset som fanns kvar i skafferiet. Jag insåg plötsligt att det var ganska skönt att frångå mina "principer" och bara njuta av livet. Mmmm vad skönt att få mysa med barnen en hel kväll.
Jag kombinerade "egen tid" med barnen i kväll OCH det var alldeles underbart!!
Kram på er, nu ska jag återgå till soffan, varför bryta ett vinnande koncept denna kväll ;)
/Vanliga mamman (som njuter av livet, precis här och nu)
"Egen tid"
Sedan kan man ju fundera över vad som ingår i begreppet "egen tid". Är det när man går på SPA och får en massa underbara behandlingar, massage, äta "nyttiga saker" som ligger upplagt på ett vackert fat och dricka något "nyttigt" i vackra små glas??? Eller är det när man får åka till en söderhavsö med vita milslånga stränder och ett grönt hav med palmer som vajar i vinden invid de vita milslånga stränderna och bara koppla bort barn, tvätt, matlagning och jobb??? Eller är det när man får gå på toaletten och låsa in sig i ca. 4 minuter (för att göra sina behov)???
Som hårt arbetande småbarnsmamma är dessa alternativ till "egen tid" en utopi ;). De två första alternativen begränsas av ekonomin och det sista för att jag oftast har någon/några som hänger på dörrhandtaget och har "så mycket" att säga eller problem som "bara" mamma kan lösa.
Jag får ofta höra hur viktigt det är med "egen tid" och att jag "måste" slå av på takten för att inte bränna ut mig. Men vad vet andra om mitt liv (igentligen). De flesta ser mig bara under ett begränsat antal timmar i veckan och det verkar ge dom rätten till att komma med goda råd om hur jag ska leva mitt liv. Jag vet att dom gör det i all välmening men det skapar också en stress hos mig. Jag har skapat mig "egen tid" och meningen med "egen tid" är väl att vara med sig själv och inte med andra??
När har jag min "egna tid" och vad gör jag på den då???
Först av allt så har jag berättat för barnen att dom måste gå och lägga sig kl 20.00 för att orka vara på dagis/skola OCH för att mamma måste få en stund för sig själv på kvällen (jag är ju ingen morgonmänniska). När barnen gått och lagt sig så brukar jag börja med att plocka i dagens "oreda". Sedan har jag förlikat mig med mina "vänner" dammråttorna och att jag inte behöver ha ett perfekt välstädat hem. Jag har skippat TV:n (det är bara stressande att följa alla serier) och slår på radion istället. Sedan brukar jag oftast sätta mig framför datorn en stund och läsa lite bloggar och kolla Facebook (ett utmärkt sätt att kolla kontakten med vänner, när JAG har tid). Vissa kvällar kan jag göra ett fotbad eller en ansiktsmask. Ibland brukar jag lägga mig raklång på soffan och läsa en bok/tidning eller lösa korsord. Om andan faller på så kan jag också ta mig an en garderob eller skåp som behöver röjas. Dessa aktiviteter kostar ingenting och behöver inte planeras i förväg. Jag brukar låta dags formen styra.
Vag man gör på sin "egna tid" är inte så viktigt. Det viktiga är att man skapar sig "egen tid", när man är med sig SJÄLV. Det är ju klart att andra inte ser min "egna tid" för det är väl det som är poängen med det hela ;)
Kram på er alla omtänksamma människor och se till att skapa er EGNA "egen tid"
/Vanliga mamman
Chefer!!!!
"Can't live with them, can't live whitout them"...
En chef har EN väsentlig uppgift enligt mig, HAN/HON ser till att jag får lön så att jag kan finansiera min fritid. Och det är jag ju tacksam för. Men mer då!!!!! Jag upplever inte att det är någon skillnad på kvinnliga respektive manliga chefer. Det måste vara titeln som gör skillnad mellan oss "dödliga" och dom.
Jag har alltid sagt att jag har "världens bästa chef". Detta är inget jag intalat mig själv utan det är så jag uppfattat honom. Han har gett mig friheter och förmåner (monetära) som stått i proportion till min arbetsinsats och jag har med anledning av det varit en lojal medarbetare. Sedan avgår han som chef MEN blir kvar i företaget och blir en vanlig "dödlig" OCH helt plötsligt förändras han..... Hur kommer det sig???
Enligt köplagen har säljaren ett ansvar gentemot köparen under 3 tre år (om säljaren är en juridisk person och köparen är en privat person) Men en chef verkar inte ha något ansvar alls från den dagen han avgår, trots att han blir kvar i företaget. Jag fick förfrågan (av honom) om att bli hans efterträdare (smickrande???, ja visst) men jag tackade för förtroendet och sa bestämt NEJ. Jag är inget chefs ämne (den insikten om mig själv har jag iaf). Så det blev en annan medarbetare som fick denna position. Sedan uppkommer en "dispyt" om en förmån och den avgågne chefen "lägger sig platt " och hänvisar till "den nya chefen". Den stackaren har ju inte varit med och i tidigare beslut så han "lägger sig oxå platt" med hänvisning om att detta skedde före hans tillträde. Mitt där i mellan sitter JAG , en vanlig "dödlig" (som inte får min förmån nå mer) och som söker stöd hos en annan vanlig "dödlig" (förra chefen) för att utreda denna dispyt med den nya chefen. Det hela slutar med att denna "förmån" dras in för att den som en gång tog beslut om detta nu är en vanlig "dödlig" utan ansvar.
Tur att man inte är chef (eller har varit chef) så man slipper allt ansvar eller........
Kram på er alla vanliga "dödliga" och även er chefer (så kanske ni blir lite mer ödmjuka och ansvarsfulla, även om ni avgått), hihi
/En hårt arbetande småbarns mamma utan förmån nu för tiden!!!
Marsvinet....
Sedan har jag jobbat, slutade dock lite tidigare och hämtade barnen och åkte på stan och strosade runt en stund. Väl hemma fixade jag lite middag och har sedan myst med barnen i soffan och ätit godis OCH sen vid 21.00 så sa det PLING i min kropp. Då var det dax och lägga barnen för att sedan gå an som en vilde. Plocka ihop alla veckans kläder som hamnat i en hög på golvet i klädkammaren, plocka ur/i diskmaskinen, röjt i hallen, köket och vardagsrummet. Det var kul att se att det fanns ett "köksbord" under alla grejor som låg där och ett hallgolv under alla skor, jackor, skolväskor, teckningar osv osv. Precis som det lilla marsvinet vaknar jag till liv när det blir kväll och barnen har gått och lagt sig!!!!
Nåja, när nu ordningen i huset var (någorlunda) återställd slängde jag mig ner framför datorn för att kolla mailen och fick se att jag fått en kommentar på min blogg. Oj, vad glad jag blev. Någon vänlig människa där ute i cyberrymden har sett lilla mig OCH tog sig tid att skriva några rader. Tack snälla du det värmde verkligen!!
Nu börjar det "spritta" i kroppen igen dax att gå ner och hänga upp ur tvättmaskinen, plocka ur torktumlaren, kolla frysen för att hitta något som går att äta till middag i morgon ;-)
Många varma kramar till er alla som känner igen sig, och alla andra oxå för den delen....
/Jag, det lilla mänskliga marsvinet!!!
Välkommen till min nya blogg!
Jaha, då var man fast i ett nytt beroende, "bloggning"!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Detta ämne brukar diskuteras ganska flitigt i fikarummet på jobbet. Vilken blogg man läser och vilka nya inlägg som kommit. Vem som skrivit si och vem som skrivit så. Jag hade bestämt mig för att hålla mig borta från den här typen av "dator användning" (känns som att jag sitter nog vid datorn som jag gör) men se det gick inte. Jag har under en tid läst en hel del bloggar och tycker det är ganska intressant att läsa om andra och hur de har det i sin vardag. På något konstigt sätt känner man igen sig i många sammanhang och framför allt är man inte ensammen om vardagens vedermödor. Jag har konstaterat (efter att ha läst en MÄNGD bloggar) att jag är en ovanligt VANLIG mamma som arbetar, tvättar kläder och lagar mat.
Jag har länge funderat över begreppet "vanlig". Vem bestämmer igentligen vad som är vanligt och ovanligt!!!!! Är det vanligt att blogga till exempel. Och i så fall när blev det vanligt??? För 10 år sedan visste ingen vad "bloggar" var och nu finns det människor som tjänar massor med pengar på sitt bloggande. Då var det ovanligt och nu är det vanligt helt plötsligt. När blev det vanligt???? När det fanns 20, 10 000 eller 100 000 bloggar???? Jag kan lätt bli lite frustrerad när jag börjar tänka på sådana här saker.
Nåja, jag har faktiskt andra, mycket, väsentligare saker att bry min hjärna i som t.e.x att tvättmaskinen är klar ;-) Dags att göra en insats igen......................
Jag återkommer med nya funderingar om livet och allt där till.
Kram på er alla vanliga och ovanliga människor där ute i cyberrymden!!
